… är väl en enkel sak??! Jag läser nämligen till mig allt ur den lilla manualen som följde med bebisen från BB. Allt funkar fint, tackarsomfrågar.
Lillan har sovit heeeela natten ända sedan födseln – vaknar utvilad efter 11 timmars sömn i sin egen säng. Vi föräldrar har gott om plats i vår säng varje natt. Ingen liten människa som sparkar sin far på väl valda ställen. Mamman behöver aldrig dela sitt täcke med ett svettigt barn.
Barnen sitter som tända ljus redan från morgonen… läser ivrigt på sina läxor över frukostmackan. Tjatar om att bli förhörda! Glada framförallt! Snudd på lyriska över den annalkande skol- och dagisdagen.
Vi föräldrar sprudlar och sitter glatt i bilen tio minuter före planerad avfärd och tutar glatt åt de vattenkammade barnen. Rosiga om kinderna med frökens röda äpple i handen hoppar de in och så styr vi iväg mot de närliggande skolorna. Vi åker bara över gatan så är vi framme. Hela vägen har vi dock sjungit ‘Kumbaya Kumbaya’.
På kvällen flyter allt på tokbra. Barnen samsas fint, bönar och ber om att få städa sina rum innan middagen. Jag tillagar min stek och kokar omsorgsfullt mina egenodlade ärtor (som barnen dessutom inte kan få nog av). Barnen äter förnöjt och sänder en stilla tankte till de stackars barn som dagligen tvingas äta Felix Delikatessköttbullar och köpesostsås. För att inte tala om Billys-pizzor – ve och fasa.
Sen framåt kvällen tjatar de om att få gå och lägga sig. Inga känslomässiga utbrott här inte. Kvitter-kvitter är allt som hörs.
Kvällsagan läser de för sig själva innan de sedan stillsamt somnar in.
Å all denna familjelycka tackvare den fantastiska manualen. De kommande tonåren lär bli en baggis…
Visst är manualen bra, men vi som har tonåringar verkar ha tappat bort just den för det känns inte alltid lika harmoniskt liksom….