Snön virvlade friskt i morse i Stockholm. Mitt hÃ¥r hade ett fint lager snö över sig när jag ramlade in pÃ¥ Brunkebergstorg. Mitt passerkort strulade och jag sÃ¥g att en vänlig själ höll hissen Ã¥t mig. Till slut klickade grinden till och jag slängde mig in genom hissens guldfärgade dörrar. Aaaaah. Jag hann. Det var dÃ¥ jag kände det…
Bakom mig i hissen stÃ¥r människan med andedräkten from Hell. Jag känner plötsligt äckel och vämjelse – denna morgon var ju frisk och oförstörd. Inte längre. Denna dag ska för all framtid vara dagen som gav “tänkattjaginteharöppnatmunnensedan1987ochoboy-dethargivitresultat!” ett ansikte.
Det är märkligt men just den stunden där i hissen – den präglade i stort sett resten av dagen. Varmt och surt mellanmjölkshumör…
PÃ¥ tÃ¥get hem satt en man intill mig och svängde med huvudet likt en gam. Han slumrade till, vaknade, slumrade, vaknade, slumrade, vaknade med ett ryck osv… När det var dags att lämna tÃ¥gvagnen passade damen pÃ¥ andra sidan gÃ¥ngen att rensa luftvägarna med en rosslig hostning rakt i mitt fejs. Där och dÃ¥ kände jag mig grÃ¥tfärdig. Och här näst väntar?
