Idag kom det tre paket till mig med posten. Alla egenhändigt beställda av mig med datorns hjälp.  Klick klick klick.

Linser. Inte så roligt men ack så nödvändigt. Utan dem är allt suddigt, tillochmed på vardagarna.

Kofta från BZR. En grå stickad sak som jag tänkte kunde vara fin till hösten. Icke. Näpp. Sällan. Jag såg ut som en förstoppad liten vätte från serien Trolltider. Fast utan luvan då. Hade jag åtminstone haft en sån luva hade jag direkt gjort mig osynlig med dess hjälp. Fy fasen va hemsk jag såg ut i den. Och kliade gjorde sattyget oxå. Retur!

Klänningen. Så här ser Pernilla Wahlgren ut i den. Klänningen var så fin när jag packade upp den – direktimporterad från England (www.asos.com). Åt middag och skuttade mentalt runt i klänningen på diverse tillställningar. Ruvade liksom på den. En stund senare var det dags att göra första provningen. Maken stod ute på gården och samspråkade med grannen. Lillan lekte på sitt rum. Mamman skulle nu klättra in i klänningen för att sedan göra tjusig entré för de andra.

Jag hann inte särskilt långt innan det började gnälla om tyget. “Va f-n… ge upp nu, klänningen… kom igen…nu ska du få se… ritsch! RITSCH. Luftdrag under armhålan. Kalla vindar… iskallt. Skit.

Kanonfin klänning. Jättesöt. Om man bortser från hålet som just uppenbarat sig. När mamman sedan graciöst skulle ‘glida ur’ den bättrades revan på en decimeter på returen. Det var liksom ett visst motstånd som gjorde att det inte gick att komma ur den utan ett REJÄLT ryck.

Min karriär som 35åring började ju bra. Jag gillar inte detta. Alls.