…är ingen ovanlighet i vÃ¥r trädgÃ¥rd. Just nu haglar träden ned sin frukt sÃ¥ det gäller att vara pÃ¥ sin vakt. Och husmodersinstinkten kickar in – dags för sylteriet och safteriet. Rulla ut saftmajan och säkerställ familjens överlevnad. Tillfredställ vinterns sug efter marmelader o dylikt. Jojomänsan, jag gjorde ett ärligt försök. Lillan och jag gick ut i ösregnet och skördade körsbär. Eller moreller som de visst heter… en liter skulle vi ha, men trädet bjöd inte pÃ¥ mer än 0,75 l. Men ska man safta sÃ¥ ska man. Beslutsamma som vi i saft-teamet var sÃ¥ drog vi igÃ¥ng. Saften kokade upp som den skulle – men det gjorde den samtidigt som lillan uträttade sina behov under moderns vakande öga.

 Det tog lite av moderns must att rengöra den vita mosaiken i köket… NÃ¥väl, nya friska tag. Medan saften kokade skulle en flaska rengöras. Flaska…? Häpp, en vinflaska skulle väl kunna funka? Lillan tittade skeptiskt pÃ¥ flaskan, men lät sig övertalas. Allt flöt pÃ¥ finfint, sockret i och sÃ¥ skumma… upp med google – va fasen gör man när man skummar?! I med elvispen och köra upp ett redigt skum eller? Mäh, vicket larv. Skit samma, i med saften i flaskan. Fem minuter senare skulle drycken avnjutas. Blodröd. Spännande….mmm….krääääks. Varm, äcklig, grynig, sockrig sörja utan nÃ¥gonsomhelst smak av nÃ¥got som skulle kunna likna körsbär. Vi hade kokat en sockerlag med ett inslag av röd karamellfärg och nÃ¥n skum klibbig smak. Let me tell you, barnet tjatade om att fÃ¥ borsta tänderna efterÃ¥t. Nästa Ã¥r lär morellerna hänga kvar pÃ¥ sina kvistar… föda Ã¥t duvorna lÃ¥ter som ett alternativ. Jag lär fÃ¥ kväljningar om nÃ¥gon nÃ¥gonsin försöker bjuda pÃ¥ hemmagjord körsbärssaft. Vilket pÃ¥hitt – jag dricker hellre en ljummen gindrink med en fläsktärning i!

 Nu börjar plommonen vara klara som sagt… funderar starkt pÃ¥ att bespara mig själv och min omgivning pÃ¥ min ‘fantastiska hemmagjorda plommonchutney’. För att inte tala om mitt alldeles egna äppelmos. Mig lurar ingen mer – hemmagjort skyr jag som pesten.