“Hur gÃ¥r det att pendla”? undrar folk. Jag har svarat att det gÃ¥r bra… vilket är sant. Jag har inget problem med att hinna pÃ¥ tÃ¥get och ta mig till huvudstaden, inte heller har hemfärden varit nÃ¥got (större) bekymmer. Jag roar mig kungligt och har ögonbollarna sÃ¥ lÃ¥ngt i ögonvrÃ¥n som det bara gÃ¥r. Vad roligt det är att iaktta människor. Eller det är klart – när man hamnar bredvid kvinnan som trillar snorbusar i rasande fart hela vägen till Stockholm… DÃ¥ gäller det att vända tankarna inÃ¥t – liksom gömma sig trevliga barndomsminnen för att inte vända magsäcken ut och in. Men bortsett frÃ¥n just den iakttagelsen menar jag. I gÃ¥r satt jag förhäxad av den smalaste överkäke jag nÃ¥gonsin skÃ¥dat… tänk flaskdelfin. En smattrande lÃ¥ngsmal käke som klapprade oavbrutet i fyrtio minuter. Maj gadd sÃ¥ spännande. En del sover & snarkar – gissar att de har fÃ¥tt nog av allt. Affärsmän somnar med ögonbrynen mot sin laptop.

Jag njuter av min tÃ¥gresa, förutom när jag hamnar bredvid “den sociala”. Den skojfriske som absolut vill delge mig att “SJ kan börja extraknäcka som bastuklubb i svÃ¥ra tider” och “HallÃ¥! GÃ¥r det att sänka värmen här???” Fy för den lede för människor som är morgonpigga. Jag vill sitta tyst & glo pÃ¥ folk och samtidigt ha rätten att vara världsvan pendlare med synpunkter efter tio dagars pendlande. Och prata inte med mig. Jag är upptagen här.

Så jo tack. Det går bra att pendla.