Jag var 27 och träffade mannen i mitt liv. Jag bröt upp från något som var dött sedan länge tillbaka. Jag fick komplimanger för första gången på åtta år. Och kände mig älskad. Med detta kom det något annat.

TvÃ¥ smÃ¥ flickor. En som var 1,5 Ã¥r, den andra 4 Ã¥r. Första gÃ¥ngen jag bekantade mig med en av dem minns jag väl. Det var sent pÃ¥ kvällen och jag hade Ã¥kt hem till min kärlek. NÃ¥gon pep i sovrummet, och mannen ursäktade sig en stund. Det tog nÃ¥gra minuter… och nÃ¥gra ytterligare. Sen kom min kärlek ut med ett litet barn intill sig. Matilda. Snutten hängde över ansiktet. Jag tror jag resignerade där & dÃ¥. En man med en söt liten tös i famnen. Han satte sig ned intill mig i soffan med barnet i famnen. Snutten hängde över ansiktet pÃ¥ den lilla. SÃ¥ … en liten hand som vispade undan tyget – och där stora bruna ögon som noggrant iakttog mig. “Vem är du?” “Vad gör du här?”. En liten som inte tänkte sova mer… bara vaka över sin pappa och denna märkliga kvinna som landat i hennes sfär.

Jag är kvar… jag fick se denna lilla brunögda varelse växa upp. Och idag är hon 15 Ã¥r. Inte naken, utan gummistövlar med bananer pÃ¥.

STORT GRATTIS Matilda. Så glad att jag fått vara delaktig i ditt liv. <3