Jag visste att ett veterinärbesök väntade oss denna lördag. Det jag inte hade koll pÃ¥ var att vi skulle fÃ¥ vänta. Och vänta. Väntrummet var fullt av hormonstinna hundvalpar. Det bjäfsades och gnälldes. SmÃ¥ fluffiga hundvalpar och mer rutinerade bulldogs, dobbermans and so on. Mitt i allt vÃ¥r blåögda lilla vackra ragdoll. Konstaterade att det var bra nära hälften av alla mattar/hussar som borde hänga pÃ¥ lÃ¥ngvÃ¥rden. Men… där var vi, lördag och allt.
Jag fick hugg. Uppsalas mesta Abessinieruppfödare slängde vänligt sinnade blickar Ã¥t mitt hÃ¥ll och talade gärna om sin uppfödning. Hans klokskap mynnade ut i en diagnos innan vi ens träffat herr Veterinär. Diarré sa du??? DÃ¥ fÃ¥r ni förhÃ¥llningsorder om ny kost. SÃ¥.”
Efter fyra timmars väntan var det så dags. Vi var sist ut. Dörrarna var låsta. Bara vi och herr Veterinär.
VÃ¥rt älskade pälsdjur gjorde entre´som hette duga. Herr Veterinär konstaterade att det var en vacker katt vi hade där. Sen borrade han ned sin nos i Chanels nacke. Bara sÃ¥där. Undersökningen gick bra trots att det var nÃ¥gra trista moment sÃ¥som temp i baken och blodprov med rakad framtass. Blodprovet visade inte pÃ¥ nÃ¥got avvikande – tvärtom. Chanel är en frisk katt utan leverbesvär m.m.
Veterinärens teori var att hon skulle ha ätit typ en birdie. Nu råkar jag veta att hon är innekatt och inte festar på små fåglar.
Med hopp om tillfrisknad.