Det har gÃ¥tt snart ett halvÃ¥r sedan sist. Ingen kan längre tänkas läsa denna blogg. Men för mig fÃ¥r den existera som ett minnesmärke när minnet tryter. Det verkar vara nÃ¥got som kommer med Ã¥ldern – minnet grusas. Minns inte längre vad jag gjorde förra veckan, eller sÃ¥ är det bara ett tecken pÃ¥ att jag som vanligt inte gjorde nÃ¥got anmärkningsvärt.

Livet rullar på. Vi är alla friska och kämpar med måndag till fredag och så blir det äntligen helg. Ungefär så i all oändlighet.

Livet kretsar kring barnen, våra rag dolls, jobbet och så hemmet. Maken brottas med ohemula mängder av kartong o well-papp varje helg vilket är ett resultat av hans fru, undertecknad, är en notorisk nätshoppare.

Nu är det äntligen fredag och det är nog banne mig veckans höjdpunkt. Maken och jag sträcker ut oss i soffan med varsin laptop pÃ¥ magen, Enzo (vÃ¥r lille ragdollkille) ligger nära inpÃ¥ och hÃ¥ller koll. Spotify rullar med en ny spellista, kvällens afterdinnerdrink är avverkad. Enligt min mening är detta veckans höjdpunkt, utan tvekan. Helgen är ett oskrivet ark men jag vet att det blir… god mat, gott vin och mys i kubik. Maken drömmer om en ny bil – allt frÃ¥n en ersättare till vÃ¥r stora (fina) familjebil till en fräsig Porsche. Jag försöker stilla honom sÃ¥ gott det gÃ¥r. Vem är jag att kväsa hans lust till materiella ting tänker jag? Men sÃ¥ vet jag ju att det inte är världens bästa idé. Typ. Liksom.

Annars är tankarna hos hemlösa och vanvÃ¥rdade djur. Och hos familjer där en av familjemedlemmarna valt att gÃ¥. Och sÃ¥ där livet helt plötsligt tagit tvärstopp – där allt slocknat utan minsta förvarning och helt ofrivilligt. Och ibland fÃ¥r jag erkänna att jag ägnar en hel del tid Ã¥t att förfäras över mina medpassagerare mellan Uppsala-Sthlmpendeln. Exempelvis när nÃ¥gon har en sjukt ostämd säckpipa med ohyggligt läckage. SÃ¥.

Jag tänker att det här är nog sÃ¥ bra. Ã…rets första blogginlägg. 2015. Det Ã¥terstÃ¥r att se om det blir nÃ¥gra fler…