Jag är arg. Riktigt ARG! Min ilska brukar blåsa över tämligen snabbt, denna gång är jag dock långsint. Det småputtrar inom mig och pyser ur öronen.

Känner att jag har svårt att hantera känslorna. Jag vill slänga mig i backen och banka, sparka och slå… skrika! Nu kommer det… det brister… – JAG HATAR RÅDJUR!

I några veckors tid har lillan och jag beundrat tulpanskotten. Det har pirrat i magen av förväntan. I år var de riktigt många dessutom – såg framför mig ett helt hav av vita och svarta tulpaner i vårsolen.

I helgen tog denna dröm ett abrubt slut. Snipp, SNIPP, SNIPPPPPP! Rådjursskrällena fick sig härliga primörer och passade samtidigt på att krafsa upp lökarna som inte föll dem på läppen. Söndertrampade på stengången. Så jädrans irriterande. Jag unnar dem inte min vårlycka, inte ett dugg faktiskt. Ett jäkla år till nästa gång tulpanerna får chans att blomma. Nästa år ska jag vara förberedd. Då ska jag hyra in väktare från Falcks vaktbolag. De får stå med små skyltar och hänvisa de utsvultna kreaturen till grannens rabatter.

Aaaaah! Bra så. Nu går jag vidare med mitt liv och lägger detta bakom mig.

När jag nu stänger ögonen har jag en annan bild på hornhinnan…